Telefonering

Vid telefonering skall förhandlingen mellan den telefonerande och telefonfröken lyda sålunda:

Telefonfröken (efter uppringningen): "Stocksund" (eller vad nu platsen heter).

Den telefonerande: "220 05". (Vill han betjäna sig av formeln: "Var god ge mig 220 05", kan han det, men är 
det en stor station med livlig trafik, underlåter man det för att ej onödigtvis upptaga telefonfrökens tid. 
Det går utmärkt att, utan att anses brista i artighet, säga blott numret, just emedan hövlighetsformeln hos 
oss består av ej mindre än fyra ord. Hos tyskarne heter den "bitte", hos engelsmännen "please". Vi måste 
uppfinna en lika kort hövlighetsformel i stället för vår långa. Detta skall i ej ringa grad bidraga till att 
göra vårt folk till ett artigt folk. I väntan därpå få vi låta vår hövlighet ta form i en vänlig röst. Var 
lugn för att den vänlige blir raskare och ordentligare betjänad än den som talar i oartig ton).

Efter denna långa parentes återgå vi till våra båda handlande personer.

Telefonfröken: "220 05?"

Den telefonerande: "Ja, tack". (Inte endast: "Ja").

- - -

Vid telefonering skall du börja med att tala om vilken du är och sedan artigt fråga: "Vem är det jag har 
nöjet tala med?"

- - -

Om du vid telefonering genom felkoppling kommer till orätt ställe, så säger du: "Jag finner, att det är 
felkopplat och ber om ursäkt för att jag besvärar". Och så ringer du av helt lugnt; inte så häftigt att den 
du talat vid ej hinner hänga på telefonluren.

Det finns personer, som äro ohövliga mot dem, som de sålunda genom en olyckshändelse kommit att besvära, och 
begynna att formligen gräla på dem. Det är naturligen blott tarvligt folk, som låter sitt elaka lynne gå ut 
över fullkomligt oskyldiga. Felet är ju telefonistens och ej dens, som blivit narrad till telefonen.

Är telefonisten känd för att vara slarvig, bör hon allvarligt erinras därom. Beror felet däremot på en ren 
olyckshändelse, så säg ett överseende: "Fröken hade oturen att koppla fel åt mig nyss". Det kommer henne att 
fördubbla sin uppmärksamhet. Tror du inte, att du har anledning till ett sådant överseende, så gör ett besök 
på ett par minuter å en telefonstation.

Är det nummer, du begär, upptaget, skall du naturligtvis ej låta din förargelse däröver - om du nu är 
barnslig nog att bli förargad över något sådant - gå ut över telefonisten. Hon har ju ingen skuld i att en 
person står och talar vid den du önskar träffa.

- - -




Om du vid telefonering ej träffar den du söker, utan bett någon annan, som svarat i telefonen, framföra ditt 
ärende, så skall du ej gå och förarga dig på den du sökt om du ej får svar. Det är möjligt, att ditt ärende 
ej blev framfört. Dottern i huset, bokhållaren, jungfrun eller vilken det nu var, du talade med, glömde av 
hela saken.

Kom för övrigt ihåg, att en telefonering alltid åsamkar mottagaren större besvär än ett skriftligt 
meddelande.

Telefoneringen kan komma under måltiden, under det han har besök, medan han har brådska med något arbete, 
medan han sover middag o. s. v. - alltså på för mottagaren olägliga tider. Det är klart, att han ej skall 
tycka om att bli störd på detta sätt och kanske på grund därav lämnar ett avvisande svar.

I privata hus mottages ringningen vanligen av en tjänsteflicka, på ett kontor av en pojke. Sker så, skall du 
säga ditt namn och be mottagaren framföra ditt ärende.

En del människor pretendera att få tala med affärschefen eller husfadern även om det gäller de minsta 
bagateller, som en tjänsteflicka eller springpojke mycket väl kan uträtta. Sådana ha klen utsikt att få ett 
gynnsamt svar.

De finnas, som dag efter dag ringa på för att få träffa husfadern eller affärschefen. Då tjänsteflickan eller 
springpojken-telefonmottagaren frågar vem han får hälsa från, svara dessa, att det är detsamma - han eller 
hon vill tala endast med chefen personligen. Man får förlåta denne, att han ej vill gå till telefonen för en 
okänd person, som ej vill säga sitt namn. Sådana få naturligtvis ringa förgäves till dess de tröttna. Ett 
enda brevkort skulle kanske ha givit ett önskat svar i stället för alla dessa fruktlösa telefonpåringningar. 
Och skrivkonsten är ju inte ännu utdöd i detta land, trots att telefonen blivit införd här.

Det går för mottagaren fortare att läsa ett brev än att taga emot telefon. Telefonen kan vara så belägen, att 
han måste ned för en trappa, gå genom ett par rum eller dylikt.

Ett brev kan mottagaren dröja att läsa tills det är läglig tid för honom, och det medger honom tid att tänka 
sig för innan han svarar.

Är du sålunda riktigt angelägen om att vinna ett jakande svar, så telefonera icke utan skriv.

- - -

Är det ej fråga om en enklare vardagsbjudning, böra kort därför användas. Det är artigare och dessutom 
bekvämare för de inbjudna. Är det fråga om flere medlemmar av en familj, vet den, som tar emot telefonen, ej 
om de övriga äro lediga den dag och stund det är fråga om - ja, en tankspridd herre kan t. o. m. glömma av 
hela saken.

- - -

Höjden är att tacka pr telefon. Därför att någon gjort dig en tjänst skall hans tjänsteflicka ta emot 
telefoneringen och springa uppför trappan till herrn. Och så skall herrn ryckas upp ur sitt arbete och ner 
för trappan för att ta emot ditt tack. Två personer besväras, och du själv bortkastar tjugo gånger så mycket 
tid som du sänt ditt kort som korsband eller skrivit ett brevkort, vilket f. ö. varit mycket artigare.

- - -

Till sist vill jag påminna de telefonplågade om, att man kan få ha telefon utan att stå i katalogen. Sålunda 
kan man i viktiga fall - t. ex. om det gäller läkaren - ringa upp själv utan att bli uppringd. Så hade t. ex. 
Aug. Strindberg ordnat. 





källa